Emma

Visst låter det positivt...

Men det är så det känns nu, jag är förkyld, för ovanlighetens skull menar jag...
Jag blir påhoppad så fort jag kommer innanför dörren, gör det och kan inte du göra det.
 Det är ingen som hjälper mig med allt jag har utan får det mer att låta som, skyll dig själv det är du som har tagit på dig det.

Jag kanske är orättvis, jag kanske tar ut min extrema tristess över det här på vad som går, mina nära och kära.
Och om det är så, om det hela faktiskt enbart är mitt fel så ber jag om ursäkt, för mitt humör, för mig.

Jag tar min tillflyktsort i allt arbete, alla resor. Jag får komma bort, ifrån skolan, men kanske mest ifrån mina vänner. Någonstans vill jag väl inte att det ska gå ut över dem, trots att det gör det.
  Jag vet inte riktigt vad jag svamlar om.

Allt känns bara meningslöst... Jag har nu 9 dagar på mig att göra tre prov, lämna in två stora projektarbeten, två mindre, fixa fram en mängd funkisar till upptäckarkursen, göra klart luciatåget, ha styrelsemöte med föreningen, skriva årsslutet till den och skicka in, köpa alla julklappar mm.mm.mm.....

Hur ska jag hinna det? Jag måste hinna bli frisk också...

Måste, måste, måste...

Vad hände med meningen med julen? Är det inte en lyckans tid? En tid för familj och gemenskap, en tid då man får visa sina känslor med givmildhet. En tid för eftertänksamhet och lugn?
Om det här är så julen kommer vara i framtiden så vill jag inte bli vuxen.

Ikväll är världen dålig...

I morgon kanske den är underbar! Vem vet?