Emma

Den här helgen har varit så lååång! Det känns som att vi har varit lediga för evigt. Och ju längre vi är lediga desto värre känns det, desto lättare lägger sig ångesten som ett svart sidenband runt mitt hjärta och mina ögon.

Mina känslor är överallt just nu. Helgen har varit bra, många skulle nog klassa den mer än bra. Men ändå finns det en kil i dörren som liksom släpper in en massa kyla.

Ibland känner jag mig elak. Alltså, inte dum med mening mot någon, men som att mitt jag inte är accepterat alla gånger bara för att jag inte säger alla tankar man borde säga. (Om någon hängde med där så är jag impad)
Vad jag menar är att jag inte lika lätt som alla andra kan visa medlidande, kärlek eller annat. Det som är lätt att visa är frustration och irritation. Och om det är de enda känslor jag visar så måste jag ju framstå som en ganska mörk person. Mörk i mening allt negativt...
 Vilket är sorgligt, för ju mer människor tycker att jag är negativ, desto mer negativ blir jag för att jag vet att jag inte är sådan egentligen. Men det är ju bara jag som ser vad jag tänker, så mina vänner kan inte ha det särskilt lätt.

Jag är så tacksam för att mina vänner finns runt mig, trots att jag är jag. Jag är så lyckligt lottad som har hamnat här med underbara människor som bryr sig om mig för den jag är. Jag öser kärlek över er i mina tankar. Tänk på det då ni inte står ut med mig! Jag tänker så ofta på hur det blir om 8 månader då vi kanske måste skiljas för alltid, på hur det blir då, på hur mycket jag kommer att sakna er och våran sammanhållning som en gång var.

Det har börjat snöa...


Mina vänner hemifrån kommer upp nästa helg. Ska bli otroligt roligt att få visa dem Kiruna och skolan och mina underbara vänner här!

Nu får det vara nog!

Kärlek åt folket...