Varför bry sig så mycket?
Ibland undrar jag varför man bryr sig så mycket!
Jag har före detta vänner... Det har jag: vänner som stod mig mycket mycket kärt. Vänner som jag älskade mer än allt annat, vänner som svek... Vänner som jag trodde brydde sig om mig som jag om dem, men jag tror att jag hade fel. Jag kan inte säga att jag vet att jag har fel, för det vet jag inte. Jag är inte dem. Jag vet inte hur de tänker och hur de känner. Men jag tror, deras vibbar säger mig att de föraktar mig på något sätt. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, tyckte jag om dem för mycket? Eller är det bara jag som person det är fel på? Jag vet inte, jag kan bara förlåta och gå vidare. Det är svårt det där med att förlåta, jag kan inte förlåta än, för jag känner mig sviken. Jag gav så mycket, men fick ingenting tillbaka.
Jag har nya vänner, vänner som jag vet bryr sig, vänner som jag vet betyder allt för mig, igen! Men jag måste låta dem betyda mycket för mig. För om de inte gör det så är ju jag precis som mina gamla vänner, svekfull. Jag låter de bry sig om mig utan att egentligen bry mig om dem. Fruktansvärt egoistiskt...
"Så ja, jag tycker att du är egoistisk, och jag förstår inte hur du kan få det till något positivt! Hur du kan tycka att du är så moderlig och förstående när du inte förstår! Det finns inget du kan göra för att det ska bli bättre för dem, det enda du kan göra är att stå bredvid. Stå bredvid och känna förtvivlan över att inte vara behövd. Alla kamper sker inom en själv."
Mina gamla vänner har hittat nya vänner, vänner som även är mina. Jag hatar att jag är svartsjuk, men det är jag. Jag gav lite för mycket då. Jag gav delar av mig själv som jag inte lyckats läka, delar som jag inte fått tillbaka än. Jag försöker inse att jag har nya vänner som jag borde ge all min kärlek, men delarna måste komma tillbaka till mig för att jag ska kunna dela ut dem igen.
Jag hatar att jag älskade...
Jag har före detta vänner... Det har jag: vänner som stod mig mycket mycket kärt. Vänner som jag älskade mer än allt annat, vänner som svek... Vänner som jag trodde brydde sig om mig som jag om dem, men jag tror att jag hade fel. Jag kan inte säga att jag vet att jag har fel, för det vet jag inte. Jag är inte dem. Jag vet inte hur de tänker och hur de känner. Men jag tror, deras vibbar säger mig att de föraktar mig på något sätt. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, tyckte jag om dem för mycket? Eller är det bara jag som person det är fel på? Jag vet inte, jag kan bara förlåta och gå vidare. Det är svårt det där med att förlåta, jag kan inte förlåta än, för jag känner mig sviken. Jag gav så mycket, men fick ingenting tillbaka.
Jag har nya vänner, vänner som jag vet bryr sig, vänner som jag vet betyder allt för mig, igen! Men jag måste låta dem betyda mycket för mig. För om de inte gör det så är ju jag precis som mina gamla vänner, svekfull. Jag låter de bry sig om mig utan att egentligen bry mig om dem. Fruktansvärt egoistiskt...
"Så ja, jag tycker att du är egoistisk, och jag förstår inte hur du kan få det till något positivt! Hur du kan tycka att du är så moderlig och förstående när du inte förstår! Det finns inget du kan göra för att det ska bli bättre för dem, det enda du kan göra är att stå bredvid. Stå bredvid och känna förtvivlan över att inte vara behövd. Alla kamper sker inom en själv."
Mina gamla vänner har hittat nya vänner, vänner som även är mina. Jag hatar att jag är svartsjuk, men det är jag. Jag gav lite för mycket då. Jag gav delar av mig själv som jag inte lyckats läka, delar som jag inte fått tillbaka än. Jag försöker inse att jag har nya vänner som jag borde ge all min kärlek, men delarna måste komma tillbaka till mig för att jag ska kunna dela ut dem igen.
Jag hatar att jag älskade...
Kommentarer
Trackback
