Tjock, ensam och överarbetad...
Jaa, ibland är det inte lätt alltså. När det är svårt menar jag.
Jag vill skrika, jag verkligen känner det! Jag vill vara arg, arg på mig själv...
Arg på att jag gör det jag hatar mest, jag gör verkligen det jag föraktar andra människor för att göra. Det gör att jag inte förtjänar någon. Men ensamt, det är det...
Jag måste göra något! Jag är så fruktansvärt rastlös. Hur det nu är möjligt med högen av böcker som ligger bredvid mig och bara väntar på att jag gör något. Eller högen som är sjuhundra gånger högre i mitt huvud som även den bara väntar på att bli gjord. För ingen annan kommer att avverka den, nej det är jag som måste göra det, men den bara växer för jag vill verkligen inte! Vill inte!!!
Hur skönt var det inte när man var liten och kunde tjura en kvart och sen slippa göra vad det nu var för jobbigt som kunde visa sig på den tiden.
Jag måste göra något! Jag måste ringa någon! Men vem?
Det finns ingen som kan göra det bättre, det skulle bara kännas värre. Värre för att jag vet hur jobbigt det är med folk som mig själv!
Det skulle kännas falskt, och lögnaktigt.
Finns det något värre än människar som inte är ärliga? Jag försöker verkligen, in i minsta detalj att vara ärlig, säga vad jag tycker och tänker och verkligen mena det. Kanske inte såna där vita lögner som man kommer med så lätt, men grejer som betyder. När det handlar om vänner och vänskap, det kan försvinna så fort. Varför riskera något?
En riktigt vän kan förklara om man gjort något fel, en riktig vän vill man berätta allt för, även det som är ens egna misstag. En riktig vän...
Jag har någon sån, lite här och var. Men i kväll känns det fel. De jag vill ringa skulle inte lyssna, de kanske tror att de skulle det. Men nej, de har andra vänner...
Det hjälper inte vad någon säger.
Dramatiskt? Möjligt...
Men om det känns stötande, falskt, lögnaktigt, löjligt, barnsligt... Läs då inte...
Jag skriver vad jag vill... Även om allt jag skriver är ren lögn... Det finns ingen som kan ta illa upp, för vad är det som säger att jag skriver vad jag tycker?
Jag vill skrika, jag verkligen känner det! Jag vill vara arg, arg på mig själv...
Arg på att jag gör det jag hatar mest, jag gör verkligen det jag föraktar andra människor för att göra. Det gör att jag inte förtjänar någon. Men ensamt, det är det...
Jag måste göra något! Jag är så fruktansvärt rastlös. Hur det nu är möjligt med högen av böcker som ligger bredvid mig och bara väntar på att jag gör något. Eller högen som är sjuhundra gånger högre i mitt huvud som även den bara väntar på att bli gjord. För ingen annan kommer att avverka den, nej det är jag som måste göra det, men den bara växer för jag vill verkligen inte! Vill inte!!!
Hur skönt var det inte när man var liten och kunde tjura en kvart och sen slippa göra vad det nu var för jobbigt som kunde visa sig på den tiden.
Jag måste göra något! Jag måste ringa någon! Men vem?
Det finns ingen som kan göra det bättre, det skulle bara kännas värre. Värre för att jag vet hur jobbigt det är med folk som mig själv!
Det skulle kännas falskt, och lögnaktigt.
Finns det något värre än människar som inte är ärliga? Jag försöker verkligen, in i minsta detalj att vara ärlig, säga vad jag tycker och tänker och verkligen mena det. Kanske inte såna där vita lögner som man kommer med så lätt, men grejer som betyder. När det handlar om vänner och vänskap, det kan försvinna så fort. Varför riskera något?
En riktigt vän kan förklara om man gjort något fel, en riktig vän vill man berätta allt för, även det som är ens egna misstag. En riktig vän...
Jag har någon sån, lite här och var. Men i kväll känns det fel. De jag vill ringa skulle inte lyssna, de kanske tror att de skulle det. Men nej, de har andra vänner...
Det hjälper inte vad någon säger.
Dramatiskt? Möjligt...
Men om det känns stötande, falskt, lögnaktigt, löjligt, barnsligt... Läs då inte...
Jag skriver vad jag vill... Även om allt jag skriver är ren lögn... Det finns ingen som kan ta illa upp, för vad är det som säger att jag skriver vad jag tycker?
Kommentarer
Trackback
