Emma

Min och Idas historia följer:

Som fjärdeklassare på Centralskolan i Falköping fick man en brevvän ifrån fjärdeklassen på Vindängen skola i Falköping. Jag spelade fiol och fick därför en brevvän vid namn Ida som även hon spelade fiol, vi skickade brev via skolan länge och jag har nog kvar de där breven någonstans, det var längesen nu. Sen skulle vi plötsligt träffas allihopa, min skola skulle göra en utflykt till hennes skola. Jag kommer ihåg att jag var jätteorolig för att jag inte skulle känna igen henne, men det gjorde jag. Det gick ett tag och sen fick vi hoppa upp en klass och därmed var skrivandet slut. Några år senare, när vi inte haft någon kontakt alls var det dags för KM på Odenplan i lilla Falköping, vilka möter inte varandra på läktarna om Ida och jag, vi pratade en stund och sen var det bra med det. Ytterligare något år gick och sen berättade min fiollärare att hon hade en annan elev som låg på ungefär samma nivå som jag och att vi skulle få spela ihop, och vem kliver in genom dörren? Jo Ida. Vi började spela ihop där, men av någon anledning som jag inte kommer ihåg så rann det ut i sanden. Återigen gick det en period och sen skulle jag få börja spela i symfoniorkestern, vem får jag som kompis i pulten? Jo Ida, här någonstans började vi bli vänner på riktigt. Helt plötsligt var vi 15 och skulle konfirmeras, vi träffades då bara på onsdagskvällar i orkestern, men vem ska konfirmeras i samma grupp om inte Ida! Någon ville på allvar att vi skulle umgås! Ett år gick och vi konfirmerades, sommaren efter det startades en liten grupp som träffades lite då och då, och sommarungdomskören startades. Jag, Ida och fyra tjejer till åkte runt bygden en sommar till olika ålderdomshem och jippon och sjöng. Den roliga parantesen här är att idag är sommarungdomskören något jättestort i lilla Falköping och de får dela upp ungdomarna på två olika grupper då för många söker. I alla fall så blev det bestämt efter detta att vi skulle åka till Frankrike allihopa, så det gjorde vi. 10 dagar i tält på ett kloster, oj vilken upplevelse, otroligt jobbigt på många sätt. När jag började i Kiruna var hon uppe och hälsade på och några år senare blev det bestämt att vi skulle göra en sommarkonsert i Skörstorp kyrka jag och Ida. Vi jobbade hårt hela sommaren och konserten var lyckad, en sommar av glädje. Nu är hon en av mina allra bästa vänner och jag hoppas hon får en underbar 21sta födelsedag.