Emma

Min motivation har försvunnit helt och hållet, nivån är ungefär: Vad är meningen med livet?

Sjukdomen är förhoppningsvis påväg åt rätt håll i alla fall, jag och Rebecka har legat i en vecka och tyckt synd om oss själva. Med all rätt! Jag hade ju en veckas förkylning som förrätt åt denna influensa så jag har fått nog! Föreställ er en treåring som är riktigt tjurig, kladdiga händer, högröd i ansiktet och stampar med en fot i marken samtidigt som hon skriker genom nappen det högsta hon kan, sån känner jag mig! Fast jag orkar inte riktigt ge utlopp för det, det räcker med att skriva här och tänka det i mitt huvud så är jag nöjd.

Sen kommer resten: okej mest mat och utbildning, det är vad min värld kretsar kring just nu.

Jag vill inte vara så fast i min matvärld, det blir en ond cirkel och jag får mest dåligt samvete, sätter press på mig själv att jag ska klara det och så går det inte, och sen är jag tillbaka på ruta ett. Jag måste nog släppa det, trots att det känns fel, men det kanske är enda sättet. För det här sättet funkar ju uppenbarligen inte! Någonstans har jag nog ändå kommit fram till något, krigat färdigt lite med mig själv, eller åtminstone lagt in ett veto på fred ett tag. Som under OS...

Utbildningen sen då, jaaa, biolog. Vad gör en sån? Vill jag göra det? Får jag ut nått av det? Ingen aning, njea, nej är nog svaren just nu. Jag vet inte om biologi är rätt val jag gjort. När jag började rymd så kändes det alltid bra någonstans även om det var tufft. Men jag har aldrig känt den känslan med biologiprogrammet, det är något som inte stämmer liksom. Kanske är det den dåliga starten i Linköping som gör det, men jag har tänkt ge det terminen ut och sen försöka komma fram till något. Även om jag spånar lite lätt nu med, för att hålla mig inspirerad!

Jag kommer ihåg när min pappa lärde mig vad ordet muta innebär. Vad jag inte kommer ihåg är vad jag skulle göra, men jag vet att jag stod i hallen på övervåningen med ansiktet mot badrummet när jag precis kommit ut från mitt rum. Där stod pappa och bad mig tydligen att göra något i utbyte mot en kexchoklad! Jag som lyckligt barn tackade och tog emot och gjorde som han sa. Men det var först senare när mamma frågade vad pappa hade gett mig för att göra (vad det nu var) som den lilla glödlampan tändes hos mig. Aha! Muta! (Någon nämnde nog ordet för mig också, kanske till och med förklarade lite närmare)

Men det önskar jag kunde funka nu, muta mig med något som jag med lätthet kunde ta emot och utan vidare tvekan sedan kunde avklara mina tre år här. Men men, tyvärr är man ju inte liten för evigt, och tur är väl det ändå!