Första advent
Jaa, med tanke på att det råkade vara samma låt som sist jag skrev, så valde jag att uppmärksamma den som missat det på att det var första advent igår. Vilket innebär att det är måndag idag, och med denna måndag kom en försenad söndagsångest. Hur kan det komma sig? Den som brukar vara så punktlig på söndagar annars. Filmtittande i goda vänners lag kanske? Hur som så är även denna dag snart över, vilket inte är något som borde firas utan sörjas. Ännu en dag borta, men man säger ju att man lär sig något nytt varje dag så det är den i alla fall inte helt bortkastad. Dagen började hos doktorn, var och röntgade lungorna igen i fredags och skulle få svar på det idag. Gick dit och fick börja med att stickas lite i, jag vet inte, de kanske tror jag är en nåldyna? Det visade sig i alla fall att jag haft chlamydia... Känns ju bra... Meeeeen! Enbart i lunginflammationsformat, alltså en helt egen art i bakteriesläktet chlamydia. Kan också säga TWAR, det är det det är. (Mycket det och är i den meningen).
Jag hade i vilket fall fortfarande för högt antal antikroppar så jag ska höra av mig om en vecka igen. Någon gång kanske även jag blir frisk! Antagligen, jag känner mig inte så sjuk!
Helgen bjöd på julfest hos Johan i lördags, vilket var trevligt... Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, alla hade så himla trevligt... Trevligt bara... Kanske är mitt sinne mörkt, men jag tror jag missade något som uppenbarligen var väldigt trevligt! Jaja, gårdagen bjöd på en stormig cykeltur till skägget för att hälsa på sniffe, sen bjöds det på en precis lika stormig cykeltur tillbaka från skägget. Under kvällen stod Forrest Gump på schemat och det var faktiskt väldigt trevligt, riktigt roligt faktiskt! Blev en härligt, mysig pratstund efter filmen och hemma var jag väl runt halv tolv. Är kanske därför söndagskänslan infinner sig idag. Alla verkar vara på lite skumt humör, vet inte riktigt vad det är. Höst? Tentanerver? Inte vet jag, men så länge inte jag lider av det så tänker jag inte forska för djupt på saken!
Sen finns det en sak till som jag verkligen, verkligen vill skriva.. Men det tänker jag inte göra! Jag förstår mig bara inte riktigt på alla människor, och detta kan störa mig enormt. Men som jag nyss skrev så tänker jag inte forska så djupt i ämnet! Så det så!
Gå inte förbi
Jadå, julmusiken fortsätter att flöda... Inte så mycket, men lite i smyg sådär.
Jessica, min underbara kusin, var här i helgen. Den gick alldeles för fort och var helt.. helt... Underbar! Haha, men det blev väldigt tomt när hon åkte igår. Nästan så jag följde med, men det går ju inte för sig. Är ett par hektiska veckor kvar innan det blir tid att åka hem. Då blir det några hektiska veckor hemma innan det är dags att börja plugga igen.
Helgen har i alla fall inte innehållit ett endaste uns av plugg, har varit skönt. Dock risk för att motivationen följde med Jessica hem. Får väl försöka göra ett ryck till innan jul.
Igår behövde jag något att sysselsätta mig med och började därför plocka fram alla julsaker och stryka alla julgardiner, det var trevligt. Jag menar definitivt inte att jag vill ha snö, men den hade höjt stämningen något!
I lördags var vi på holgerspexet, det var riktigt roligt. Fyra timmar långt blev det, men det var en kille som sjöng som jag vet inte vad. Det gjorde det hela värt det! :P
Sen var det dags för HG med diverse människor och trots en udda kväll så var den väldigt lyckad! Skoj, skoj.
Strax är det dags för föreläsning, zoomorf står på schemat idag, ser jag inte direkt fram emot... Men det är ju som det är, sen ska Naomi dra iväg mig till campushallen, det blir nog bra det med!
Carol of the bells!
Det har hänt!!! Julmusiken är åter här, 8e november är ändå sent enligt mig.
För två år sen började jag lyssna på julmusik i mitten på oktober och lyssnade i stort sett varje arbetsdag i veckan fram till jul, det kallar jag en prestation! Detta var under min USA-vistelse, vilket gör det hela ännu mer till en prestation med tanke på att det i oktober var upp mot 30 grader varmt...
Haha, jag vet en marknad vi gjorde jag och Janet, det var i början på november någon gång och vi befann oss i Ardville, nära gränsen till Tennessee på en getfarm. Solen sken och det var en bit över 20 grader varmt, vi gick i linne och shorts + att jag hade tomteluva på mig och det spelades julmusik så det stog härligt till över hela gården. Ojoj vilket minne! Åh, jag gjorde så mycket på det där stället att jag skulle kunna skriva en bok om det, men det känns ju lite överambitiöst så det tänker jag låta bli.
Idag har vi haft en enda föreläsning, slappt, men jag tänker inte klaga!! Det sorgliga är att jag igår satt och gjorde anteckningar på hela powerpointen på det vi skulle ha idag - respiration (Fysiologi). Det hela tog väl ca två timmar att skriva och jag var klar ganska exakt 21.00, då var detta efter att ha slutat skolan 18.00 med dissektionslabb. Just då kände jag mig ganska nöjd om man säger så. Meeen, idag då, när vi kommer dit och sätter oss så säger han där framme att han inte tänker prata om respirationen utan om något som vi inte har fått material på - blodtrycket.... Vilket resulterade i panikskrivande i två timmar i stället. Nu var det väl inte så farligt ändå, respirationföreläsningen kommer ju senare, men det var inte direkt vad jag ställt in mig på!
Nu har här städats och diskats och skrivits ut noter tills i morgon (genrep inför fredagens promotionsspelning). Jag kom också precis innan det här hem från en timmes promenad vilket var precis vad jag behövde om än lite ensamt, men man kan ju inte få allt här i livet! Så med det sagt tänker jag fortsätta att lyssna på min julmusik och koka mig lite te, jag har fått någon dille på te!
Brooklyn
Mycket bra låt = Mycket produktiv helg!
Åh det känns bra, det känns som jag fått väldigt mycket gjort i helgen, det gillas! Debattartikeln gjordes och skickades in igår. Idag har jag gjort om alla seminariefrågor till första seminariet i botanikettan och hoppas nu på att få färdigt den kursen. Något blev fel i någon fas och jag har inte fått mina poäng men nu så! Dissektionshandledningen till morgondagens dissektion av daggmask har skrivits ut, och hela fysiologiföreläsningen om cirkulation för morgondagen har skrivits ner, det tog tid! Typ 2,5 timmar... Sen har jag handlat och gjort potatismos och köttbullar i riktig mormorsanda med svart vinbärsgelé! :) Tvättat har jag ju också gjort, himla produktiv helg det här, precis som jag säger!
Nu tänker jag sätta mig i soffan med en god kopp te och känna att jag inte har något hängandes efter mig!
Ifall någon vill veta liksom! :)
I den stora sorgens famn
Idag är det en mycket passande låttitel.
För två år sen var jag i USA, närmare bestämt i Albertville, Alabama. Jag åkte dit utan att veta någonting alls, med en önskan om att uppleva något nytt, träffa nya människor och få mer tid på mig att bestämma vad jag ville med mitt liv efter studenten. Jag tror att alla som lämnade rymd kände lite samma känsla av ensamhet efter tre år tillsammans i det mesta.
Vad jag inte räknade med när jag åkte var att bli så kär i platsen, och människorna där. Först och främst Janet, hon har nog lärt sig en del av mig och jag mycket av henne. Platsen; är det någonstans jag vill bo så är det där. Det är så otroligt vackert.
Men det här inlägget ska handla om en annan familj. Familjen Traynor, som jag genom Janet och Jerrell lärt känna. De hade fyra barn: Caleb, Joshua, Joy och Ariel. De här underbara barnen spenderade jag mycket tid med, dels för att de alltid var ute på gården med oss och dels för att vi umgicks med den här familjen på helgerna. Vi gjorde många utflykter tillsammans och jag fick bli en del av deras familj också. Det är det underbara med de här människorna, de tar hand om en som om man vore en familjemedlem.
Caleb och jag är ungefär lika gamla och vi pratade mycket om det mesta, han lärde mig att våga prata i telefon, på engelska vilket inte direkt är min starka sida. Joy är näst minst, en glad tjej som pratar och pratar och vill veta allt. Ariel är minst och vi fick ett speciellt band då hon inte riktigt lärt sig prata, vilket passade mig utmärkt i början när jag inte heller var så haj på att prata. Sen har vi Joshua.
För några dagar sen fick jag ett mail av Caleb, ett mail jag inte ville få. Ett mail som sa att Joshua har gått bort.
Jag kunde inte tro på vad jag läste. Josh var den gladaste av människor, han älskade att spela schack, speciellt mot mig för jag förlorade alltid. Han var bäst på rullskridskor och han lärde mig hur jag skulle göra, haha, tålmodig var han, många timmar spenderades i hallen på rullskridskor. Han pratade alltid med sin bror om den senaste boken han läst, vad den handlade om och vilka personer som var med. Han ville veta allt om Sverige och han lovade att komma och hälsa på mig någon gång. Han var så exentrisk och entusiastisk, över det mesta.
Jag kunde inte tro på mailet Caleb skickade.
Det värsta är att jag inte kan vara med, inte för att jag skulle kunna göra mycket. Men i alla fall vara där och förstå. Det är orättvist att dessa underbara människor ska behöva lämna denna värld.
Till Joshua Traynor, nästan 14 år.
