Emma

För två år sen var jag i USA, närmare bestämt i Albertville, Alabama. Jag åkte dit utan att veta någonting alls, med en önskan om att uppleva något nytt, träffa nya människor och få mer tid på mig att bestämma vad jag ville med mitt liv efter studenten. Jag tror att alla som lämnade rymd kände lite samma känsla av ensamhet efter tre år tillsammans i det mesta.

Vad jag inte räknade med när jag åkte var att bli så kär i platsen, och människorna där. Först och främst Janet, hon har nog lärt sig en del av mig och jag mycket av henne. Platsen; är det någonstans jag vill bo så är det där. Det är så otroligt vackert.

Men det här inlägget ska handla om en annan familj. Familjen Traynor, som jag genom Janet och Jerrell lärt känna. De hade fyra barn: Caleb, Joshua, Joy och Ariel. De här underbara barnen spenderade jag mycket tid med, dels för att de alltid var ute på gården med oss och dels för att vi umgicks med den här familjen på helgerna. Vi gjorde många utflykter tillsammans och jag fick bli en del av deras familj också. Det är det underbara med de här människorna, de tar hand om en som om man vore en familjemedlem.

Caleb och jag är ungefär lika gamla och vi pratade mycket om det mesta, han lärde mig att våga prata i telefon, på engelska vilket inte direkt är min starka sida. Joy är näst minst, en glad tjej som pratar och pratar och vill veta allt. Ariel är minst och vi fick ett speciellt band då hon inte riktigt lärt sig prata, vilket passade mig utmärkt i början när jag inte heller var så haj på att prata. Sen har vi Joshua.

För några dagar sen fick jag ett mail av Caleb, ett mail jag inte ville få. Ett mail som sa att Joshua har gått bort.

Jag kunde inte tro på vad jag läste. Josh var den gladaste av människor, han älskade att spela schack, speciellt mot mig för jag förlorade alltid. Han var bäst på rullskridskor och han lärde mig hur jag skulle göra, haha, tålmodig var han, många timmar spenderades i hallen på rullskridskor. Han pratade alltid med sin bror om den senaste boken han läst, vad den handlade om och vilka personer som var med. Han ville veta allt om Sverige och han lovade att komma och hälsa på mig någon gång. Han var så exentrisk och entusiastisk, över det mesta.

Jag kunde inte tro på mailet Caleb skickade.

Det värsta är att jag inte kan vara med, inte för att jag skulle kunna göra mycket. Men i alla fall vara där och förstå. Det är orättvist att dessa underbara människor ska behöva lämna denna värld.

Till Joshua Traynor, nästan 14 år.