Emma

I helgen var jag i Uppsala på UK-möte. Det var jättehärligt faktiskt, behövde varken mössa, halsduk eller vantar som man behöver här uppe i den -20gradiga kylan...
  Jag bodde hos Maya, hon läser nu på Uppsala Universitet, civilingenjör molekylär bioteknik. Väldigt hightech, men jag hade jätteroligt! Vi bakade lussebullar, såg på film och mindes rymd...

Men Maya fick mig också att tänka en hel del, tänka på människor och deras relationer till varandra. 
 jag insåg på flyget upp till Kiruna idag att jag har det så otroligt bra, men oftast så tänker jag bara på hur jag har det! Det är klart jag bryr mig om någon i min närhet inte har det bra. Men insikten kom till mig idag att jag kanske bara aldrig riktigt tar till mig deras plågor.
  Det var en stund av klarhet och jag blev så ledsen. Så ledsen för att mina vänner inte kan få ha det bra, så ledsen för att de ska ha det svårt. Men mest ledsen blev jag över att inse att jag kan inte göra något. Jag kan inte göra någonting, ingenting för att det ska bli bättre för dem. Hjälplöshet...

Men de ska alla veta, att vad som än händer så står jag här.... Alldeles stilla och villig att lyssna.
 Även om jag ibland kan verka sur och som en ovän, så är det inte så. Jag bryr mig så otroligt mycket om mina vänner, det är bara det att det kanske inte alltid syns...

Jag vill inte predika
Bara sträcka ut en hand
Ett steg på vägen
Jag gör vad jag kan

Vi har haft konsert idag också, ett ljus i mörkret, i Kiruna kyrka. Var riktigt härligt faktiskt, det var ingen lång konsert, 50 min. Men det räckte för att jag skulle få en paus i världen. Jag sjöng förövrigt solo också, det gick hyfsat. Jobbiga var att jag sjöng fel. Men det gjord ingenting, för känslan jag hade där idag var ny för mig!

Jag var inte särskilt nervös, inte när jag väl började sjunga i alla fall. Och jag kunde koncentrera mig på min sång och vad jag sjöng. Det betydde något helt plötsligt, och jag kunde därför titta ut över publiken och känna att jag inte behövde skämmas. Var jättehärligt.

I gula huset idag har det hänt en del och lite mer! Vi har haft våra tjafs, städat, och pyntat inför första advent. Julstämningen blir om än ännu större med tanke på att julmusik rör sig i hela luften omkring oss!
   Det värsta med att gå ur gymnasiet är två saker. Dels att lämna Kiruna, och dels att lämna det gula huset, med allt det för med sig. Snart är det bara en termin kvar. Inser ni det gott folk?!
En termin, sen är mitt liv uppochned-vänt... Totalt!

Men det känns ganska bra ändå, jag vet vart jag är på väg..!
Jorden runt!
Fredrikke och jag, i en bil någonstans ute i världen...








Sorry Dikke, det snyggaste jag hittade :P

Jag borde verkligen plugga astronomi... Eller astrobilogi, eller packa, eller tvätta en maskin, eller mejla om skövde-grejen... Eller, eller, eller....

Meeeeen jag åker ju till Uppsala i morgon, med Becka.. Ska efter mötet träffa Maya och baka lussekatter! Ska bli jättemysigt och helt underbart med en liten paus ifrån skolan.

För övrigt har vi fått schemat til nobelhelgen!

Söndag 7 december

13:00-18:00 Konstruktionstävling på KTH

18:00-19:00 Enklare middag och överraskning på KTH

19:00 Gemensam avfärd mot Fridhemsplan

Måndag 8 december

8:00 Samling i entrén för gemensam resa till Nobelföreläsningarna (friviligt)

9:00 - 14:00 Nobelföreläsningarna i Fysik & Kemi (friviligt)

14:30 Samling för avfärd mot Green Tech Building

15:00 - 17:00 Karriärmingel i Green Tech Building

17:00 Gemensam avfärd mot Fridhemsplan

18:30 Buss från STF Fridhemsplan till Tekniska Högskolan

19:00 - 01:00 Galamiddag

01:00 Buss till Fridhemsplan

Tisdag 9 december

08:30 Samling i entrén för gemensam resa till Skandiabiografen

09:00 - 16:00 SIYSS - seminariet (enklare lunch kommer att serveras under dagen)

16:00 Hemfärd

~Emma

Ifall jag missar det här matteprovet? Kommer det att förändra min framtid?
Kommer det vara det här provet som avgör vad jag kommer att hamna?

Har någon tänkt på att det finns ingen bra översättning på svenska för "end up" på engelska... Kom på det nu, hade behövt det ordet! Eller de orden...

Jag vill inte plugga mer matte nu, jag kan inget ändå!

Jag går dit i morgon och sätter mig framför provet, fortfarande lite uppe i varv över att ha pratat med de andra innan. Jag sitter där med frågorna framför mig och provpappret som bländar mig med sin tomhet. Jag läser första frågan, känner paniken komma över mig och hör helt plötsligt alla andra som skriver som små blådårar, vad ska jag göra? Börja skratta? Gråta?
Nej, för när jag tittar på pappret igen, så får jag plötsligt en djupare förståelse, jag tittar på uppgifterna och ser lösningarna. Hur jag ska göra för att få fram svaren! Jag kommer ihåg, pennan glöder och jag får ut ett rimligt svar på alla uppgifter, utom en möjligtvis...

Det här scenariet skulle jag tycka var helt okej!

Jaa, jag gör verkligen det nu!
Med hjälp av mina goda vänner som förklarade för mig att vi har prov på torsdag, fredag, måndag, tisdag, torsdag igen och tisdagen därpå igen...
Det känns så bra! Hur ska man hinna plugga till allt när man har en kväll till varje ämne! Och, förhoppningsvis ett liv också, utanför skolan...
Verkar inte som lärarna tror det.

Var på genrep i kyrkan idag till konserten på söndag (klockan sex)... Heheh....
Det gick fruktansvärt dåligt, usch vad hemskt det var! Jag hoppas verkligen inte att någon går dit och tror något! För man lär gå därifrån lättad... Om det nu låter som det gjorde idag, inga stämmor satt, ingen rytm, eller jo... Alla hade en egen rytm. Det lät falskt, tråkigt, gnälligt och krystat!
Uuuuuusch!

En annan helt skild sak som mal i mitt huvud är filmen a walk to remember. Den lämnar mig verkligen inte, en otroligt sorgsen, ensam känsla sitter kvar och jag vill bara se filmen igen och igen. För att få se lite mer av den kärlek som är där liksom.
Om någon nu fattar vad jag menar och inte tror att jag är en kär liten romantiker som snyftar till varje film och överdramatiserar allt, för så är det inte!
Den filmen lämnar helt enkelt djupa spår, i alla fall i mig.

Det här är inte min dag, allt känns hopplöst, varför ska jag plugga? Varför ska jag engagera mig i människor när de bara snäser av mig tillbaka? Varför ska jag sjunga om folk ändå inte tycker det är bra? Varför ska jag leka glad när ingen bryr sig ändå?

Okej, det sista var varken sant eller rättvist... Det är helt enkelt fel tid på dygnet och året...
Nej, nu peppar vi upp oss här Emma! (Pratar med mina jag)
Skärp till dig! Du har det väldigt bra med en massa vänner som tycker om dig! Nöj dig med det!

Det känns faktiskt bättre! Nu ska jag se om jag kan betala anmälningsavgiften till Tunisien och sen ska jag plugga matte!

Vilken underbar titel jag just kom på!
Tröttheten över all denna slit och stress lägger sig som snön i snöstormen över Kiruna.

Men annars känns det bra, har snöat en halvmeter på två dygn typ.

Kom nyss från Lucia-träningen. Jag älskar att leda människor har jag kommit på! Jag tycker om att ha folk som lyssnar på mig! Ja så länge de tycker det är bra då vill säga!

Hon har inte ringt!!!!
Min körlärare, hon skulle ringa om uppkörningstid, och det jobbiga är att det finns en i morgon! Och jag kan inte i morgon för jag har halkkörningen nästa vecka...
Buttert mutter....

Meeen men, det kan väl dra ut lite till på tiden...

Nej nu ska jag ta en dusch och gå och lägga i min säng och läsa astronomi...
Jippie!
Egentligen borde jag plugga matte, men jag orkar inte!

Nattinatti

Nu börjar jag tappa fokus...
Men fysiken har känts någorlunda bra ändå, jag kan grunderna.
Kanske inte är så bra, med tanke på att det då man tror det går bra, egentligen går dåligt på proven...
Om nu någon hängde med där!

Vad jag inte kan komma på är vilka massor jag ska subtrahera eller addera för att få ut differensen mellan de olika atomkärnorna, för att på så sätt få ut hur står energi som går åt...
Jag vet att när det gäller beta-strålning måste jag räkna med massan på elektronen också, men det hjälper mig inte så mycket just nu. Och om jag kolla i facit så kommer jag ju inte att lära mig, sån är jag!

Kärnfysik... Varför ska jag kunna det?

För att öka mina slutbetygspoäng för att på så sätt komma in på biomedicin...

Okej, nu känns det bättre! Nu ska jag lära mig hur jag gör!!!

Jaaaa!

Den filmen är den bästa och sämsta.
De är så lyckliga, de har det som jag vill ha. Men det försvinner från dem, tas ifrån dem obarmhärtigt. Är det inte meningen att man ska känna sig trygg? Älskad? Saknad?

Idag har jag hittat ett lugn, ett lugn inför framtiden. Det löser sig liksom, livet tar inte slut bara för att jag slutar och flyttar härifrån Kiruna och mina älskade vänner. Livet fortsätter, och mitt öde stöter ihop med andras, min del här i världen fortsätter sin bana.

Jag vill idag plugga biomedicin i Uppsala, en medecine kandidate-examen på 180 hp, för att sedan läsa en master i forensisk vetenskap på ytterligare två år. Detta är mitt mål än så länge, jag vet inte om jag vill läsa vidare direkt, jag vet inte om jag kommer klara av programmet. Men nu har jag något att sikta mot, jag har något att luta mig emot när jag ser framåt. Det är inte bara ett stort svart hål som man faller igenom längre.

Men min största längtan just nu är att hitta någon, inte något, att luta mig emot. Någon som är där för mig. Jag vet vem jag vill att den någon ska vara. Men det går inte... Det är mitt fel.

Sing to me the song of the stars
Of Your galaxy dancing and laughing
Sing to me of the plans that You have for me over again
So I lay my head back down
And I lift my hands and pray

Livet bara försvinner!
Det går så fort, kommer jag att hinna göra allt jag vill?

Den där Emmismen gör sig påmind... Kommer jag att bli ihågkommen för något? Och i så fall för något bra?


För övrigt har jag köpt den där klänningen idag! Jag gjorde det! Och jag har fått pengar ifrån mamma och pappa, det känns inge bra.... Måste betala tillbaka, men det är mycket pengar!

Annars har jag kört bil idag också, och det är det som kostar! Om jag har riktigt, riktigt mycket tur nu så kan jag få köra upp i december, om två veckor alltså...
Men om jag har tur får jag reda på först på måndag! Vilken helg det kommer att bli...

Nu börjar jag stressa ur... Nu börjar det kännas jobbigt allt det som ligger på mina axlar. Framförallt matteprov, fysikprov, astronomiprov, kemiprov, astrobiologipres, engelskapres, projektarbete och engelskauppsats.
  Sen kan jag ju inte säga att lucian, skövde-projektet, UK eller astrogruppen gör saken bättre!
Men allt handlar om inställning! Allt här i världen handlar om inställning...

Om jag väljer att se på alla dessa uppgifter som något bra, om jag väljer att se på dem som så att någon tyckte att jag borde göra dem, någon tyckte att jag passade för uppgiften. Då känns det genast bättre. Varför tänka på det jobbiga?
För hur jag än gör så måste jag ju göra det, så varför inte från början se det från en bra sida, och kunna längta till tiden efter det jobbiga?

Människan är en bra dum uppfinning ibland, som gör saker så otroligt mycket svårare än vad den måste!

Var är mina kort?!?!?!?!!??!?!

Jag måste verkligen ha mitt Lindexkort tills i morgon, och ett icakort vore inte så illa heller, eller ett hmkort! Var är dem?!
  Jag blir knäpp på mig själv! Vart har jag lagt dem? Troligtvis på något riktigt bra ställe...

Lindexkortet behöver jag verkligen för jag ska köpa klänning, som jag inte har råd med... Klänning till galamiddag i Stockholm om två veckor. Dagen innan nobelmiddagen! Ska bli jätteskoj, ska få träffa och mingla med nobelpristagare och sedan äta galamiddag i fina kläder och känna mig viktig! Får inte glömma kameran då!
Så här ser klänningen ut:

 Jag hoppas verkligen inte att jag kommer ångra mig...
Den är ju lite speciell, men det kan bli bra! Förhoppningsvis! Helt plötsligt började jag tvivla... Kanske var en mening med att jag inte hittade kortet i alla fall...

Jaja, det är en senare fråga! Idag har varit en bra dag! Jag lämnade huset klockan 08.00 och jag klev in i det igen klockan 21.00, låååång men faktiskt väldigt rolig dag!
Jag har varit i skolan då, haft datateknik, sen har jag sjungit med kören, uträttat ärenden för Astrogruppen, letat klänning och varit på Abba-konsert!
Alltihop med Moa... En trevlig dag måste jag säga!

I morgon kommer också bli en låååång dag, ska gå i skolan, köra bil, hämta klänning (kanske), leda luciaträningen. Ja och sen är nog klockan ganska mycket är jag rädd! Den går ju så fort ibland den där cirkeln med pinnar i.

Annars händer en massa grejer, mycket tanka om allt far omkring. Vi har konsert nästa helg, ska sjunga solo då, hej och hå... (Rim)
Vi har matteprov, jag har inte pluggat....
Tunisien måste betalas.... Hur ska jag få pengar till allt?
Vi har fysik-, datateknik-, kemi- och astronomiprov plus presentationer i astrobiologi och engelska....
Lucia, kommer det att lösa sig med allt?!
Och så vidare och så vidare och så vidare...

Men jag är lugn faktiskt! Borde dock göra annat just nu!

Alla gör vi väl misstag...
Jag gör definitivt misstag, oftast större än jag förstår!

Brukar man kunna rätta till misstag? Brukar det lösa sig?
Eller är lösningen bara en sägen som mödrar hittat på för att trösta sina barn? För att skydda dem från allt ont?

Vad händer när barnet står utan vingarna omkring sig då? Vad händer då ingen längre finns där för att ta emot, faller man då? För evigt?

Svammel, svammel...

Nej, jag har gjort ett misstag, så enkelt är det! Jag har kommit på det nu, en sisådär 21 veckor för sent...
Är det för sent? Jag vill inte att det ska vara för sent! Jag tror att det kanske går ändå!

Är du ensam?
Det är jag.

Just nu flyter jag bara med mitt liv.
Det händer mycket runt mig men jag tar liksom inte åt mig av det dåliga. Känns mycket bra faktiskt...

Okej, skolan... Den är inget kul, jag försöker verkligen både i fysiken och matten, men det går bara inte liksom! Men som en god vän sa, vad gör ett fysikbetyg om tio år? Egentligen är det matten jag oroar mig för, meeeeen jag kan ju bara skylla mig själv för att jag inte pluggar. Jag hittar allt annat att göra, diska, stryka, hänga tvätt, göra matlådor, planera Astrogruppens osäkra framtid, planera morgondagens klänningsinköp, planera luciaträningar, engagera mig i FUF, engagera mig i Balthazar's rymdaktiviteter inför rymdåret 2009, öva till välgörenhetskonserten nästa vecka, söka jobb, planera inför mötet i Uppsala nästa vecka, med mera, med mera.

Men det är sånt jag tycker är roligt, jag älskar att få vara i centrum, jag älskar att få vara den ledande, den som alla lyssnar på, och jag älskar när jag gör något bra! Jag kom på det för några dagar sen, jag är verkligen så egocentrisk, jag gillar verkligen att synas. Det är till och med så illa att det är den delen av mig som fick mig att välja rymdgymnasiet...
Ganska intressant faktiskt, borde döpa det till något... Emmism kanske... Emmism låter bra..!

Ibland blir jag rädd för hur min framtid kommer att se ut.
Min självdisciplin är så dålig. Jag skulle aldrig klara av att bo ensam. Jag menar det verkligen, jag skulle aldrig laga mat, eller det skulle jag. Men vad otroligt ensamt att sitta och äta den.
Jag skulle nog inte må bra, alldeles för mycket tid och alldeles för lite folk att prata av sig till (ingen).

Nej, jag får helt enkelt se till att ha någon att bo med. Men hur ska det gå till?!
Det verkar inte finnas någon som vill ha mig. Förutom möjligtvis två stycken, och den ene skaffade tjej precis när vi börjat dejta och den andre har redan tjej...
Det är helt enkelt inte tänkt att jag ska ha någon. Men jag vill så gärna!

Tänk att ha någon där, en annan människa som uppskattar mig precis för den jag är. Som ser mina brister och tycker om dem, någon som jag kan prata med. Någon som jag inte behöver känna mig bortgjord framför, någon som jag inte behöver skämmas inför eller vara nervös inför.

Kanske finns det någon där, men jag måste först inse att den människan kan tycka om mig även för den jag är.

Jaa, då var det dags igen. Bihåleinflammation igen, och öroninflammation som grädde på moset liksom.
Kan det bli bättre?!

Djup suck!

Men jag hade tur i oturen! Anledningen till att jag gick till doktorn över huvud taget var att jag egentligen skulle åkt tillbaka till Paris idag igen. Men igår kände jag att jag började få ont i bihålorna och tyckte inte att jag vill chansa med tanke på hur skönt det var att flyga med det sist och med tanke på att jag den här gången skulle åka helt ensam.
   Därför ringde jag mamma! Otroligt bra knep! Hon sa precis vad jag skulle göra! Puss på min mamma!

För att slippa åka visste jag att jag behövde ett sjukintyg från en läkare, dilemmat var att jag skulle åka klockan 7 i morse och jag igår eftermiddag trodde att jag bara var förkyld och inte hade en aning om hur jag skulle lyckas med ett intyg innan klockan 7 i morse.
  Men mamma sa åt mig att ringa sjukhuset och berätta hur det var. Så det gjorde jag och de sa att jag var tvungen att komma tid så att doktorn fick titta på mig. Nackdelen var att på kvällarna kostar det 250 kronor att gå till doktorn i Kiruna...
Men det fick gå, så jag och Becka ringde runt och letade på någon som kunde skjutsa, underbar Lena erbjöd sig trots annalkande promenad och jag kom dit i alla fall.

Väl där försökte jag förklara mitt problem, och han började titta i öronen, i näsan och i halsen. Sen kände han på halsen och muttrade lite, sen gick han och skrev intyget och skrev recept på avsvällande medicin och penicillin...

Så på't igen då! Penicillin och sjuka..

Det sorgliga är att det hade varit roligt att åka till Paris, och det sorgliga är att Christoffer fyllt år och att det är fest i helgen åt honom.
Men det positiva är att jag har gott om tid till att plugga matte som jag ligger så mycket efter i och som vi har prov i på tisdag.

Annars är allt bra! Jag och Marie har satt upp en internetsida idag!
http://83.150.146.24:8080/~emmab

Lucia är det snart också! Det ska bli väldigt, väldigt roligt faktiskt!
Det är något jag tycker är otroligt roligt, att få leda en kör! Vet bara nästan hur man gör, men roligt är det, när man ser att det fungerar liksom!

Och halkbana är fixat! 4 december ska jag på riskutbildning och sen har jag bara uppkörningen kvar! Nervös....

Nej, nu orkar jag inget mer!
Ha det bästastasterast

Nuuuu! Nu har det gått väldigt lång tid sen sist!
Och för att inte tappa min goda vana som jag faktiskt försatte mig i så tvingar jag mig själv att skriva nu trots att jag egentligen verkligen inte har tid att göra det!

Vad jag borde göra är att fixa allt: Matte, astronomi, disk, tvätt, astrogruppen, lucia, eu, körkort, lumpen, tunisien...
Meeeeen, det kanske jag hinner någon annan gång!

det har hänt sååå mycket!
Jag var i Frankrike, med den här EU-grejen, vi svenskar hade jätteskoj, så otroligt roligt... Organisationen dock var totalt helt värdelös, och samma nu när jag ska åka dit igen på onsdag. Jag vet inte vart jag ska bo, jag vet inte hur jag tar mig ifrån flygplatsen, jag vet inte vad jag ska göra där! Meeen det löser sig nog! Gratis resa till Paris är inte varje vecka, bara var annan, hehe!
svenska gruppen äter frukost
notre dame
eiffeltornet
fuffarna

Sen är jag ju lucia också, så vi har fullt upp att plugga låtar och hitta stämmor och hitta ställen att lussa på och leta affärer att köpa tillbehör på.

Med klassen planerar vi att åka till Tunisien, så det ska bokas helst i övermorgon! Men jag tror att det kan bli riktigt, riktigt roligt! Vi är sju stycken som trolgitvis kommer att åka!

Övrigt än det är bara allmäna grejer som jag inte behöver lätta från mitt hjärta!

Här i gula huset trivs jag utmärkt! Älskar att bo med de där två... ska verkligen bli sorgligt att sluta, men under de senaste dygnen har jag kommit fram till att livet går vidare! Hur mycket jag än kommer att sakna Kiruna så kommer jag träffa på nya människor och nya miljöer att ta till mitt hjärta, förhoppningsvis...

Nej nu borde jag faktiskt gå och plugga lite matte!!!
Så ja, nu gör jag det!! Nu!
Bara nu!